Kallt
Här i Piteå drar det ganska bra kring öronen när man pendlar mellan bangården och Kappa. Man känner sig ganska väderbiten och ändå har inte första veckan gått ännu. Själv känner jag mer och mer att bitar börjar falla på plats. Och det känns toppen.
Jag och Nisse (handledare) stod vid ett tågset idag, plötsligt visar han handsignalen för "Lägg om växel" åt mig och jag tittar på honom med stora ögon och säger "Menar du att jag ska göra det?" Han skrattar åt mig och säger "JA!". Han är bra, Nisse. Riktigt trevlig och har rejält med tålamod. Eller ja, alla är ju trevliga.
I tisdags tyckte Nisse att det var dags för mig att lära mig hoppa på och av loket i rullning. Lättare sagt än gjort, iallafall för mig som är lite klantig :) När jag skulle upp på loket som rullade sakta lyckades jag på nått konstigt, märkligt (!) vis trycka in nödstoppet (och att tillägga så hade Nisse redan tryckt nödstoppet 2 gånger tidigare) När jag sen skulle av loket i rullning hade jag fått information om att man inte skulle hoppa ut jämnfota, eller gå ut baklänges. Logiskt tänkte jag, och gick ner till nedersta steget. Gissa vad jag gör, joo, hoppar ut JÄMNFOTA! Nästa gång gör jag samma sak. Då påpekar Nisse att om jag fortsätter göra så kommer jag nog förmodligen att stuka fötterna eller bryta nått ben. Hoppar upp en tredje gång, och går av loket precis som man ska. Helnöjd tittar jag på Nisse som ler och säger "Tredje gången gillt".
Som ni kanske förstår så var dagen ordspråk: Alla goda (eller onda) ting är TRE.
Framåt kvällen for vi och skulle lämna tomvagnar till Haraholmen, 6-7 km i 30 km/tim. När vi skulle därifrån var det min tur att koppla ihop vagnar med lok. Det var kallt, jag hade stora klumpiga vantar och kopplet kändes extra tungt. T.om luftslangarna var jobbiga att få ihop. Men nu kan jag det :) Det är verkligen ett stort plus att vara ute och pyssla med växling när det är vinter och kallt, då får man ju vara med om alla jävligheters jävligheter. Men det är bra att man inser att allt inte hela tiden går på räls *skratt*
Ju mer tiden går, desto mer se jag fram emot jobbet som lokförare. Visst är det roligt?! Läste att Daniel bara går och väntar på att få komma ut på LIA:n, men du vet, den som väntar på nått gott..
Jag återkommer, hoppas alla har det toppen, för det har jag...
/Petra
Jag och Nisse (handledare) stod vid ett tågset idag, plötsligt visar han handsignalen för "Lägg om växel" åt mig och jag tittar på honom med stora ögon och säger "Menar du att jag ska göra det?" Han skrattar åt mig och säger "JA!". Han är bra, Nisse. Riktigt trevlig och har rejält med tålamod. Eller ja, alla är ju trevliga.
I tisdags tyckte Nisse att det var dags för mig att lära mig hoppa på och av loket i rullning. Lättare sagt än gjort, iallafall för mig som är lite klantig :) När jag skulle upp på loket som rullade sakta lyckades jag på nått konstigt, märkligt (!) vis trycka in nödstoppet (och att tillägga så hade Nisse redan tryckt nödstoppet 2 gånger tidigare) När jag sen skulle av loket i rullning hade jag fått information om att man inte skulle hoppa ut jämnfota, eller gå ut baklänges. Logiskt tänkte jag, och gick ner till nedersta steget. Gissa vad jag gör, joo, hoppar ut JÄMNFOTA! Nästa gång gör jag samma sak. Då påpekar Nisse att om jag fortsätter göra så kommer jag nog förmodligen att stuka fötterna eller bryta nått ben. Hoppar upp en tredje gång, och går av loket precis som man ska. Helnöjd tittar jag på Nisse som ler och säger "Tredje gången gillt".
Som ni kanske förstår så var dagen ordspråk: Alla goda (eller onda) ting är TRE.
Framåt kvällen for vi och skulle lämna tomvagnar till Haraholmen, 6-7 km i 30 km/tim. När vi skulle därifrån var det min tur att koppla ihop vagnar med lok. Det var kallt, jag hade stora klumpiga vantar och kopplet kändes extra tungt. T.om luftslangarna var jobbiga att få ihop. Men nu kan jag det :) Det är verkligen ett stort plus att vara ute och pyssla med växling när det är vinter och kallt, då får man ju vara med om alla jävligheters jävligheter. Men det är bra att man inser att allt inte hela tiden går på räls *skratt*
Ju mer tiden går, desto mer se jag fram emot jobbet som lokförare. Visst är det roligt?! Läste att Daniel bara går och väntar på att få komma ut på LIA:n, men du vet, den som väntar på nått gott..
Jag återkommer, hoppas alla har det toppen, för det har jag...
/Petra
Kommentarer
Trackback
